Viktiga punkter för anhöriga till någon med långtidssmärta

Ingen väljer ett liv med smärta. Inte den anhöriga heller. 

 

Det är fruktansvärt många människor i Sverige som lever med smärta. Det är helt vansinnigt och varje dag arbetar vi för att fler skall kunna få hjälp, både hos oss personligen men kanske ännu fler med våra filmer och små inlägg.

Men det finns en grupp runt dessa stackars människor som är ännu större. Och det är deras anhöriga. Och dem pratar ingen med. Dem nämns knappt inom vården.
Det finns anhörigstöd för flera kroniska sjukdomar men vad kan se i våra efterforskningar så har Svenska Kyrkan mer att erbjuda anhöriga till någon med långtidssmärta än sjukvården.

Du vet ju att jag arbetar med smärtlindring och kan säkert räkna ut att jag även hjälper individer att bolla med situationen hemma också. Men det är inte det enda jag har med mig till bordet.

Jag är uppvuxen med en mamma med flera olika reumatiska sjukdomar, jag har en farsa utsliten av 50 år i byggbranschen, jag har levt nära inpå migrän och Hortons huvudvärk och lever inpå överrörlighetsrelaterad smärtproblematik. Jag har också själv kronisk värk i knäna sedan nästan sju år tillbaka.
Jag har inte med mig en sida på myntet in i denna text. Jag har alla.
Och det jag kan säga direkt är att man aldrig ska skuldbelägga någon som har ont. Ingen väljer ett liv med smärta.
Vi måste förstå varandra. Vi måste lära oss av varandra. Vi måste kontrollera situationen för då kan vi också hantera relationen.

De allra flesta jag kommit i kontakt med under alla år som levt i relationer har fått sin smärta när livet redan var igång. Livet har alltså inte alltid varit som livet är. Smärtan smög sig på och blev en allt större del av vardagen. Det var inte bara en örfil och en utskällning – Den växte sig stor utan att det egentligen märktes.

Något hände som gav värk hos den ena i paret. Den andra hade inte ont. Tiden gick, smärtan blev större och började äta sig in mot själen. Den ena i paret gör allt som går mot smärtan med mediciner och liknande och den andra börjar anpassa sitt liv. Börjar göra avkall, välja bort saker för partnerns skull, tar mer ansvar hemma för familjens skull. För snart skulle det bli bra. Men tiden gick och livet förändrade sig.

Och nu kommer vi till det riktigt tunga som ingen riktigt vågar prata om och som de anhöriga borde fått hjälp att processa för längesen.

Vad gör man när tankarna kommer? Tankar som man inte vill tänka men som hjärnan gör ändå? Som inte går att mota bort. Sånt hjärnan tänker när insikten kommer att den kärleksfulla närheten nästan helt är borta för att smärtan är för stor hos partnern? När huvudet tycker det är skönt att åka hemifrån men inte att åka hem?

Dessa tankar är inget farligt. Det gör inte den anhörige till en sämre människa. Inte på något vis. Det är fullständigt naturligt och en konsekvens av situationen.
Det luriga blir om de inte tas om hand och lyfts upp.
Detta skall inte ligga nere i själens mörka delar och gro och slå rot. Det måste upp och luftas.
Och det är hårt. Både att höra och att säga. Jag vet.
Därför skall jag göra mitt allra bästa för att hjälpa.

Tre punkter för båda:

1.     Prata med varandra. Ofta. Varje dag. Fråga om varandras dag. Prata igenom det som var stökigt men fastna inte där. Fokusera på det positiva. Negativa tankar tar större plats än positiva. Det behövs alltså fler positiva för att fylla upp platsen när negativa försvinner.

2.     Våga planera för fysisk närhet. Kommunicera med varandra om vad ni som individer behöver och hitta en väg fram tillsammans. Det kommer kännas knepigt i början men kommer vara så värt det.

3.     Kommunicera runt vad som är viktigt för er i livet och hur ni hittar en väg fram tillsammans mot detta. Tankeläsning är grymt komplicerat och jag har inte hunnit igenom grundkursen ännu så jag kan inte hjälpa er där.

Tre punkter för dig med smärta med anhörig

1.     Att bara äta mediciner mot sin smärta duger INTE. Det kommer inte göra dig mindre smärtpåverkad eller lindra smärtan annat än högst temporärt. Du gör mycket lite åt din och er situation om du bara äter värktabletter. Som jag ser det är du knappt delaktig mer än minsta möjliga. Lite mindre så hade du inte varit där alls.

Den här texten kommer hjälpa dig långt:
https://caladrius.se/rehab-1/2018/1/tre-tips-pa-smartlindring

2.     Involvera partnern i rehabprocessen. Låt partnern vara en del i lösningen istället för en del av problemet.

3.     Tala om för din partner vad han eller hon faktiskt kan göra för dig. För en anhörig är vanmakten av att inte kunna påverka situationen för sin käresta minst lika hemskt som smärtan. Att få veta hur man som partner kan bidra på ett positivt sätt är helt nödvändigt.

Tre punkter för dig som anhörig:

1.     Tala om hur du känner. Skapa en hemmakultur där man pratar med varandra även om jobbiga saker.

2.     Lyssna för att höra – Inte för att svara. Bara lyssna. Försök att förstå. Fråga om du inte förstår. Försök att relatera till sådant du kan förstå.

3.     Är det för tungt i huvudet och du känner att tankarna är svåra att reda i och att du kanske inte vet vart du skall börja – Styr upp en psykolog eller vass KBT-terapeut. Dom vet precis vart du skall börja nämligen och hjälper dig fram på ett helt underbart sätt.

Det här är inte det sista vi skall göra för direkt riktat till de anhöriga runt långtidssmärtan. Långt därifrån.

Men någonstans måste vi börja tänker jag.

Ta hand om varandra. Kärleken är det finaste vi har men den måste matas för att överleva.
Glöm inte det.

Björn Rhodin
Caladrius

 

 "-Svenska Kyrkan har mer att erbjuda anhöriga till någon med långtidssmärta än sjukvården."  Foto: Johan Gederberg, @photosbygederberg

"-Svenska Kyrkan har mer att erbjuda anhöriga till någon med långtidssmärta än sjukvården."

Foto: Johan Gederberg, @photosbygederberg

 

"Jag vill bli kontaktad av Caladrius för mer information om era tjänster"

 
 
 
Björn Rhodin